Hoten mot det fria sportfisket har genom åren kommit från två håll – Moderata motioner och hätska Skärgårdsbor på ostkusten. Ofta är de i allians. Nu senast signerar moderaten Marietta de Pourbaix-Lundin en motion som i särintresse och okunskap inte står sina föregångare efter. I sken av att värna om en levande skärgård anklagar Porbaix-Lundin sportfiskarna för att inte ta ansvar för fiskebestånd och fredande av lekområden, samtidigt som hon vill avveckla det fria sportfisket. I Porbaix-Lundins värld är det Sportfiskarna som står för svartfiske och skövlingen av våra minskande fiskebestånd. Inte ord om Yrkesfiskararmadans fiskeutrotning, inte ord om en Östersjö i katastrofal obalans eller om miljöförstöringen och dess konsekvenser, och naturligtvis inte ett ord om de fiskvattenägare i de egna leden som själva eller genom utarrendering behänger sina vatten med nät och överfiske över all måtta – och där det verkliga svartfisket frodas. Tonerna känns igen från 1980-talet, brandtalens och vårdkasarnas tid på skärgårdsöarna. Allt sedan det fria handredskapsfiskets införande för två decennier sedan har det funnits en liten och fåtalig men oerhört lobbystark och närmast rabiat opinion med förankring främst i Stockholms skärgård och närområden. I den här slutna världen upplever man det fria sportfisket som en konfiskering, men också som ett oacceptabelt intrång i den privata äganderätten till fiskar och fiskevatten. Om man kunde skulle man utan att blinka antagligen vrida klockan tillbaka och utrota även den allemansrätt vi har i landet sedan urminnes tider. En sann moderat i Pourbaix-Lundins anda värnar nämligen främst om det privata privilegiesamhället. Och då kan tydligen även partiets annars s k fria företagarpolicy få stryka på foten. Det är gjort i ett lappkast i Pourbaix-Lundins motion. För naturligtvis ska även småskalig Fisketurism stävjas. Inga fria marknadskrafter här inte. Framför allt om denna fisketurism stavas ”Fiskeguide”. ”Tänk bara att utomstående kan bedriva affärsverksamhet på våra konfiskerade fiskevatten – det är ju fruktansvärt!” Att den lilla befolkningsgrupp i skärgården som Pourbaix-Lundin företräder, under alla år har haft och fortfarande har – alla tänkbara möjligheter och lokaliseringsstöd mm för att utveckla ”en levande skärgård” men avstått från detta – denna passivitet förvandlas nu till avundens och missunnsamhetens fula tryne när några ”utomstående” hängivna entreprenörer vågar chansskottet. En poäng att understryka i det här sammanhanget är att Fiskarrangörer inte stjäl jobb från skärgårdsbefolkningen, vilket ibland görs gällande. Resonemanget avslöjar verkligen djupet i okunskapen. Den kompetens som efterfrågas hos dessa entreprenörer finns nämligen helt enkelt inte hos skärgårdsbefolkningen. Vet Pourbaix-Lundin eller de vars fördomar hon gör sig till språkrör för överhuvudtaget någonting om hur Fiskeguider bedriver sin verksamhet. Vet hon t ex att seriösa Fiskearrangörer, i likhet med seriösa sportfiskare, återutsätter 99% av all fångad fisk? Dessvärre har jag alla skäl att tro att hon inte vet det. Frågan är om Pourbaix-Lundin och de hon är språkrör för ens är intresserade av sådan information? Antagligen lika lite som hon inser eller vill förstå att både Sportfiskare och Fiskeguider har ett grundmurat intresse för att värna våra fiskevatten – dess bestånd och hälsa. Att fiskearrangemangen som bonus genererar logi och andra inkomster som bidrar till just ”en levande skärgård” glöms samtidigt gärna bort. För sådan information slår ju hål både på fördomarna och dåligt underbyggda argument. Och då kommer den dolda agendan i dagen. Den agenda som tycks vilja hindra storstadens miljontals människor och mer avlägsna turister från rimlig tillgång till vår världsunika skärgård. Borde vi egentligen inte utöka friheten! Upphäva rätten till privata stränder och strandbyggnadslov. Upphäva möjligheterna att fritt anlägga de privata sandstränder och alltmer storvulna bryggkomplex som i dag brer ut sig i rask takt och utrotar de sista lekvikarna för ett alltmer krympande fiskebestånd. Varför tillåter kommunerna och länsstyrelser denna förstörelse av för fiskarna livsviktiga biotoper? Borde vi inte dessutom upphäva rätten till igenbommade småvägar som hindrar vanligt folk från att komma ut i skärgårdens kustområden. Och anlägga kommunala sjösättningsramper efter hela kusten, öppna för alla! Det sistnämnda skulle också bidra till att sportfiskeaktiviteterna sprids ut mer jämnt i skärgården. Detta skulle vara en sannare demokrati och ett steg bort från de bortskämdas utestängande privilegiesamhälle. Men tillbaka till frågan om fiskevård och värnande om fiskebestånd. Det är ju så här det faktiskt ligger till: Den enda organisation i det här landet som genom årtionden insett nödvändigheten av, och försökt öppna politikers ögon för behovet av en genomtänkt lokal, regional och nationell fiskevård och fredning av vatten – är just Sportfiskarna – en ideell organisation befolkad av eldsjälar som bryr sig även i handling. Den enda organiserade fiskevård som bedrivs i det här landet bedrivs ideellt av sportfiskare, i bästa fall tillsammans med fiskerikunnigt folk på ämbetsmannanivåer, och numera även med visst stöd av företag som bedriver sportfiskerelaterade verksamheter. Sportfiskarna har också under flera decennier frivilligt och inför döva öron drivit på frågan om införande av fiskevårdsavgifter för alla de ca 2 miljoner människor som frekvent sportfiskar här i landet. Hitintills tyvärr utan gehör i Sveriges Riksdag och annorstädes. Detta om de Sportfiskare Pourbaix-Lundin talar så gärna och så illa om. Men vad har vi genom åren hört om fiskevård eller fredning av fiskebestånd från de grupper Pourbaix-Lundin företräder – yrkesfiskare och privata mark- och fiskevattenägare i skärgården. Svar ingenting! Man sitter fortfarande i sandlådan och kastar bitter sand på den nya tidens grannar – mellan gluggarna i de staket man återigen försöker resa mellan ”dom och oss” alltmedan man författar inåtvända pamfletter med krav på ändrad lagstiftning och återgång till gamla feodalliknande privilegier. I tidningen Skärgården har man dessutom fått sin egen megafon, med en engagerad men dåligt påläst chefredaktör som alldeles seriöst hävdar att det bara finns ca 52214 sportfiskare i landet, … m a o en försumligt fåtalig grupp! som man därmed kan bortse helt från i debatten om det fria fisket och rekreation åt alla. God dag –Yxskaft! Dags att vakna och börja samverka, framtidens större och viktigare frågor är redan här! // Detta var några personliga reflektioner. God Jul! önskar Hans Nordin