Försiktighetsprincipen skriver Nationalencyklopedin ”Är en modell för offentligt beslutsfattande i situationer då en potentiell miljö- eller hälsorisk anses påvisad men då tillgänglig vetenskaplig kunskap är otillräcklig för en säker slutsats angående riskens existens eller storleksordning”. En klok grundprincip för tillämpning på många av livets dilemman. Inte minst när beslut ska fattas som handlar om miljö och natur och där många andra samhällsintressen påverkas.  

Men Naturvårdsverket – verket som alltså ska vårda vår natur –  tycks ha missat just den lilla passusen när man offentliggjorde sin länge emotsedda Förvaltningsplan för mellanskarven. Till stor besvikelse för alla dem som ser stora röda varningstrianglar framför sig i den här frågan. Det visade sig att verket tagit parti för ett ensidigt särintresse. Ett särintresse dikterat av Sveriges ornitologers önskemål.  Förhoppningarna om att NV efter alla bakläxor skulle kunna presentera en ”vuxen” objektiv förvaltningsplan kom tyvärr på skam, återigen.

10 års förhalande tycks från början till slut bara varit ett spel för gallerierna. Regisserat av kamratföreningen NV & SOF. På det kamratskapets altarare har tyvärr vetenskaplig objektivitet och demokratin offrats. En triumf för ”kamratskapets”  jäv – men en stor förlust för natur och miljö och för alla som förgäves hoppats på Naturvårdsverkets ”opartiskhet”.

”Faktaresistent” är ett uttryck som kan brukas när man inte vill förolämpa genom att kalla någon för ”korkad” eller  ”dum” i bemärkelsen  inskränkt eller något annat snarlikt. När det gäller frågan om den kinesiska mellanskarven tycks det dess värre föreligga en hel del faktaresistens som förklaring till varför Förvaltningsplanen fick den selektiva slagsida den fick. Den kan knappast kallas för vetenskaplig. Eller ens relevant. eftersom den från början till slut designats av Henrik Engström från Sveriges Ornitologiska Förening  en s k skarvexpert -som doktorerat på Storskarv – Men som är allt annat än expert på den kontroversiella Mellanskarven.

Sedan ca 20 år har alltså landet invaderats av en främmande och invasiv fågel, i en numerär –  ca 250 000 individer -som saknar historisk motsvarighet. Den kinesiska Mellanskarven är en i yttre bemärkelse snarlik släkting till vår ursprungliga nordiska Storskarv, men med ett beteende som helt avviker. Mängden fisk som denna fågel konsumerar per år, i specifikt lokala habitat, efter ostkusten runt Stockholm och söderut, är lågt räknat runt 30 – 40 tusen ton, kanske över 50 000 ton.

Men denna fågel konsumerar inte bara fisk, allting den stoppar i sig ska ju i en eller annan form komma ut ur dess kropp också. Föga överraskande att den fungerar som alla andra levande varelser – den skiter. Och inte vilket träck som helst. Sorten som kommer ut är så högoktanigt (guano) att syrorna tar död på både markvegetation och träd, och bottnarna inom 2km radie från varje koloni. Det är allmänt känt att Östersjön är världens sjukaste hav, med ökande syredöda bottnar och enorma övergödningsproblem. Att i detta lägga vurma för en främmande fågelart som bara förvärrar havets och ekosystemets ohälsa är inte bara korkat – det är närmast omoraliskt och tragiskt. Naturvårdsverket tog 10 år på sig att prestera en s k Förvaltningsplan för skarven. Då borde man ha kunnat få fram en plan som bättre speglar faktiska problem och förhållanden. Eftersom Sveriges Ornitologer, som närmast måste betraktas som jäviga i sammanhanget, tycks ha haft fri passage i maktens korridorer borde NV ansträngt sig för att ge även skarvens opponenter en rimligare mer sansad röst i hur förvaltningen skulle ha utformats. Skarvens opponenter är inte bara pålästa, de reser högst relevanta frågor förutom att de representerar en oroad allmänhet och vitala samhällsintressen. Nu blev Förvaltningsplanen en ensidig partsinlaga som enbart ornitologer jublar över. En plan som  förpliktigar till ingenting – annat än att mellanskarven måste skyddas och bevaras till varje pris.

Vart tog FÖRSIKTIGHETSPRINCIPEN vägen? Eller det biologiska Bevarandeperspektivet? Har Naturvårdsverket i kollrig glädje över den plötsliga rikedomen på fåglar abdikerat från sin skattefinansierade uppgift – att å hela samhällets intresse vårda och värna  HELA naturen?! Vad ska vi med ett dysfunktionellt Naturvårdsverk till!? Skär inkompetensen tvärs genom hela verket på alla nivåer ? eller skulle det räcka med att bara byta ut ansvarigt folk?