Vem har koll på gösens döds-zon. Bilden visar två gösar fångade under  samma tillfälle vid ismete en februaridag. Betrakta bilden, se skillnaden. Den undre gösen fångades på knappt 8m djup. Den övre på 10m djup. Så här illa kan det se ut när fångsten skett på för stort djup.

Den som fångades för djupt drabbas av en trycksjuka så kraftig att ögonen håller på att explodera ut från ögongloberna. Denna gös skulle aldrig klara en återutsättning. Problemet är högaktuellt mot bakgrunden av gösfiskets uppsving på senare år. Mer traditionella fiskesätt som trolling och klassiskt jiggfiske har kompletterats med ismete, och ett visuellt vertikalt prickskytte med jigg där ekolodet – gärna dubbla sådana – spelar en allt viktigare roll. Denna senare ekolodsberoende fiskemetod har revolutionerat fisket och ökat gösfångsterna i en skala som ingen kunde föreställa sig tidigare.

I min bok Modernt Ismete ( ICA-förlaget 2001), liksom i fackartiklar genom åren har jag rekommenderat “ca 9m” som en nedre gräns för hur djupt man ska fiska gös om man vill vara säker på att kunna återutsätta dem. Gösar som fångas djupare än så befinner sig i döds-zon. Nu är inte den här gränsen absolut, variation förkommer och beror ev främst på rådande lufttryck och variationer i barometerståndet, och på vilket djup fångad gös befann sig och/eller hade anpassat sig till när den bestämde sig för att nappa. En gös som vandrat nedåt för att nappa istället för uppåt har större chans att överleva. Det är gösens slutna simblåsa som gör den extremt känslig för alltför snabba förflyttningar mellan olika djup. Seriösa vertikalfiskare ( okänt hur många ) som blivit medvetna om problemet hävdar gärna att de inte fiskar på gösar som uppträder djupare än 7-8m i frivattnet  Mindre seriösa har svårare för att avstå ett försök på fisk som står djupare. Problemet med att fiska djupare är väl egentligen inget problem – om man är ute efter matfisk. Men eftersom fiskemetoden visat sig vara särskilt framgångsrik vid jakt på de extremstora exemplar som också är artens viktigaste reproduktionsfiskar/genbärare ställer fiskemetoden stora krav på den enskilde fiskare som vill fiska ansvarsfullt.

Ögon som inte ser normala ut är alltid ett dåligt tecken, lika dåligt som om luftblåsan tryckts upp och blir synlig i svalg eller munhålan. En mycket snabb avkrokning på fisk som fortfarande är full av energi kan då kanske vara räddningen. Det dröjer annars inte många sekunder innan ögonen antar en allt mer grotesk ballongform. En sådan fisk är dödsdömd.

Tyvärr pratas det nog för lite och för sällan om det här typen av problem i fackpress och på fiskesajter eller bland återförsäljare av sportfiskeprylar.  Ofta kanske på grund av ren okunnighet (men möjligen också av liknande anledningar som det till exempel inte pratas högt om vådan av att fiska gädda med styva spön flätlinor och monsterbeten med monsterkrokar, eller om hur vettigt det egentligen är att bedriva penningstinna gäddfisketävlingar i ostkustens skärgård efter just de formatgäddor som den senaste lagstiftningen på goda grunder vill skydda. )

Tusentals gösar dör förmodligen av trycksjuka varje år därför att de fångas i döds-zonen – på för stora djup. Detta får vi sällan läsa om i anslutning till fiskerapporter eller maffiga reportage och artiklar eller se på you-tube där framgångsrika fiskafängen med grandiosa fångstbilder numera presenteras i ändlösa rader.

Resonemanget som helhet gäller naturligtivs för alla fiskesätt som sker på gösens riskdjup. Inte minst ismetet som jag ju själv bidragit  till att lansera.

Tyvärr är det väl så att Vi sportfiskare inte skiljer oss så värst mycket från hur övriga samhällsmedborgare beter sig i andra sammanhang. Som vanligt är det väl kortsiktiga personliga egointressen, vår individuella girighet och fåfänga som korrumperar och gör att frågor av allvarligare art får stryka på foten när det verkligen gäller. Hellre fingrarna i öronen och titta åt annat håll. Helt logiskt och följdriktigt också med tanke på den allmänna samhällsutvecklingen alltså. Ingen vill ju ha festen förstörd. Hellre fingrarna i öronen och titta åt annat håll – och Åke Tråk kan gå och gömma sig.

Svenskt sportfiske har på bara några decennier förändrats från relativt harmlöst nöje och lek och avkoppling i naturen till att bli en fråga om Hej & Hå och flams non-stop, snarlikt som i TV där varje sekund ska dödas från “tråk” genom något rastlöst nonsens som ofta kallas “underhållning”, med ett ständigt tävlande i allt från att fånga flest och störst eller att sälja mest prylar snabbast till att synas 15 sekunder på en skärm oftare än andra. På Prestationsfiskets festliga altare och i jakten på en stunds fame på nästa altare – där det gäller att vara ständigt uppkopplad – i det uppskruvade flödet offras tyvärr ofta fiskarna. Så frågan är om vi egentligen på någon enda nivå är ett enda litet dugg “bättre” än de yrkesfiskare och skarvar vi så enögt och gärna ondgör oss över? Man kan ju ställa ( sig ) frågan i alla fall. Risken är förstås att man bara ser stumma fågelholkar omkring sig medan ekot av den egna rösten tonar ut i tom öken. En katt bland hermeliner – huvaligen 😉